Janne Stahre: ”För mig har fotboll och musik alltid varit samma sak”

OSKARSHAMN utdrag ur OT 2018-04-14 00.27, uppdaterad 2018-04-14 11.47

Han har raderat ut Roberto Carlos, släppt skivor, varit jagad av Boca Juniors, blivit hyllad på Fotbollsgalan, slagit Galatasaray, nobbats av Carola och tycker att Peiman Eliassi borde spela i allsvenskan. 

I höstas ersatte han genomgången inför matchen mot Landskrona med att a cappella-sjunga Oasis Don´t look back in anger för ett gäng chockade spelare. 

Möt Oskarshamns AIK:s karismatiske huvudtränare Janne Stahre.

 

 

 

 

Faktaruta:

Janne Stahre

Ålder: 59.

Familj: Hustrun Pia (som också kommer från Oskarshamn), sönerna Tom och Jim samt hunden Trixie. ”Det är kanske ingen slump att sönerna är döpta efter Petty och Morrison...”, säger Janne Stahre.

Bor: Vaxholm och Oskarshamn.

Klubbar som tränare: Oskarshamns AIK, Husqvarna FF, Hagapojkarna, Helenelund, Vasalund, Assyriska, Väsby, AIK, Inter Åbo, Fenerbahçe (Turkiet, juniorlag) , Kocaelispor (Turkiet, högsta ligan), Degerfors, Norrvalla FF (Finland).

Yrke: Sports talent manager på Stahre Academy och fotbollstränare i Oskarshamns AIK.

Favoritförfattare: ”Jack Kerouac och J.D Salinger. Jag läser väldigt mycket, plöjer fem, sex tidningar om dagen. Men när det kommer till böcker så blir det mesta fakta- och managementlitteratur.”

Favoritartist: ”Bruce Springsteen och Tom Waits. Men jag försöker också hitta den nya musiken, jag gillar att hitta nya artister. Gärna åt new wave- eller punkhållet. Sedan jag är ett konsertfreak. Minst en i månaden blir det. Närmast ska jag gå och se Waterboys och Van Morrison.”

Favoritlag: ”Jag har ett i varje liga, men Manchester United är det stora favoritlaget.”

Äter helst: ”Skaldjur.”

Dricker helst: ”Grolsch, en holländsk, god sak.”

Favoritresmål: ”Argentina. Sedan gillar jag städer som San Francisco, Barcelona, Istanbul och Brügge. Jag funderar på att åka till Kuba.”

Tränarförebilder: Alex Ferguson och Rune Svensson, en klassisk OAIK-tränare.

Ledarskapsförebilder: Sven-Axel Loman och Esbjörn ”Esse” Svensson.

Kuriosa: Sångare och låtskrivare i bandet B. Riff & The Bacchanals. Bandets fullängdare från 1990, A Lünning's Heart, släpps på Spotify nästa vecka.

————————

 

 

Att intervjua Janne Stahre, inne på sitt 60:e jordsnurr, är både enkelt och knivigt. Lätt så till vida att orden stringent och oinlindat forsar ur hans mun, svårt på grund av ideliga sidospår, ändlösa parallellhistorier, tankar som kläcks i stunden och kanaliseras i en helt annan riktning än hur svaret på frågan påbörjades.

Det är så han är.

Idébubblande. Ständigt på jakt efter egna, nya vägar för att nå framgång. Gärna på tvärs. Aldrig i ledet, alltid enligt mottot: Bara döda fiskar följer strömmen.

Vi ska strax återvända till Janne Stahre anno april 2018.

Men för att förstå sammanhanget och historien måste vi backa bandet.

Janne Stahre har alltid, initialt tack vare sitt efternamn, varit något av en kändis i Oskarshamn.

Farmor, Elsa Stahre, grundade den klassiska samlingspunkten Stahres konditori, som låg på Lilla torget, där Jeansbolaget ligger i dag. Bageriet låg ungefär där Coop håller till numera.

Jannes föräldrar, Sten och Eva, drev sedermera kaféerna i Södertornskolan och på Gunnarsö.

– Kaféet har så klart präglat mig, så till vida att jag tidigt fick lära mig att ta hand om mig själv. Stahres var ju även en pub och hade öppet till midnatt. Men också för att jag alltid tyckt om kafékulturen och det var verkligen den stora samlingspunkten i Oskarshamn, det var där man träffade folk. Fotbollsspelare, musiker, raggare. Det där, att ständigt träffa mycket folk, har också präglat mig. Jag är vansinnigt intresserad av människor. Jag är inte så känd för att komma i tid och ofta beror det på att det inträffade något på vägen, att jag träffade någon. Mötet med människan går före det mesta för mig.

Farmor Elsa var IFK-are, men pappa Sten var AIK-are och fick med sig sonen på det svartvita tåget.

– Jag betraktades tidigt som en stor talang, det var en krönikör i OT som skrev det, och kom med i a-laget redan som 15-åring. Rivaliteten mellan AIK och IFK var stor och det var flera gånger över 2 000 på derbyna. Jag minns särskilt en gång när vi slog IFK, trots att vi hade ett hemmagjort lag, medan de hade satsat stort och värvat in spelare som Kenneth Bojstedt och Håkan Lidheim.

Stahres spelarkarriär tog emellertid tidigt stopp på grund av en krånglande rygg. Redan i 20-årsåldern fick han lägga skorna på hyllan. Comebackförsöken var förgäves.

– Det var väldigt allvarligt med ryggen. Jag togs in akut till Linköping och låg där tre månader. Det tog mig ett år att komma tillbaka. Det var under den tiden som jag fick upp ögonen för mental träning och den perioden i mitt liv har stor betydelse för mental träning, grunden i mitt ledarskap och var jag är i dag.

I stället började han träna OAIK:s juniorlag och blev i den vevan föreningens första heltidsanställde medarbetare.

 

 

 

Det var också ungefär här, runt 1980, som han skiftade bana.

– Det var jobbigt att lägga av med fotbollen, för jobbigt. Så jag bytte nästan helt till musiken. Det var inte accepterat från fotbollssidan att hålla på med musik och vice versa. Jag fick vara som Stålmannen och byta kläder så att jag inte kom med bootsen till fotbollen eller fotbollsskorna till studion.

B. Riff & The Bacchanals, som bandet något otympligt döptes om till efter att från början ha hetat B. Riff Band, repade dels på Köpmangatan, dels i filmrummet på gamla biografen Metropol på Frejagatan.

– Det var en fantastisk tid. För mig har fotboll och musik alltid varit samma sak. Du behöver en tydlig taktiskt spelidé med en stadig trummis och en basist som håller takten. Sedan ska du ha en solist, som kan heta Peiman Eliassi eller Eric Clapton, och forma alltihop till en enhet så det hänger ihop.

1983 flyttade en 25-årig Janne Stahre från Oskarshamn till Jönköping och påbörjade den tränarkarriär som fortgår än i dag. Färden gick från Husqvarna FF via Hagapojkarna, Helenelund, Vasalund, Husqvarna igen, Assyriska och Väsby innan Stahre hamnade i Solna och storklubben AIK.

– Jag var där i fyra år och jobbade som assisterande tränare till Olle Nordin, Peter Larsson, Dusan Urin och Richard Money. Jag hade en ganska stor roll och var mycket involverad i det taktiska.

2004 fortsatte karriären i Finland, när Stahre anställdes som teknisk direktör i Inter Åbo. Efter två år tackade han ja till att jobba Fenerbahçes ungdomsorganisation. Ett ja som kanske kom lite för snabbt.

– Ja, grejen var att i den vevan dök det upp en grej från Argentina som var väldigt intressant. Boca Juniors hörde av sig. Vi snackade, men så återkom de inte och jag skrev på för Fenerbahçe. Då hörde Boca av sig igen och frågade om jag kunde komma ner till Argentina och arbeta som individuell tränare för dem. Jag åkte ner till Argentina och hälsade på och de var i Stockholm och förhandlade med mig. Men då hade jag redan skrivit på i Turkiet, så det var mitt eget fel, jag fattade inte hur deras förhandlingar gick till. Jag var för het på gröten. Det är klart att det hade varit en rejäl upplevelse att jobba i Boca Juniors.

I stället hamnade Stahre så småningom i Kocaelispor i turkiska högstaligan.

– Jag fick inte kalla mig för tränare på grund av att de hade speciella regler kring tränarlicenser i Turkiet. Jag hade titeln technical advisor, men var i praktiken tränare, om än under cover. Det var många fantastiska upplevelser, där kan du snacka om högriskmatcher. Vi mötte alla de stora, slog Galatasaray och spelade oavgjort mot Fenerbahçe. Mot Fenerbahçe hade vi taktiken att pressa Roberto Carlos inåt för att få bort honom, det lyckades...nästan. När de fick en frispark, så drog han in den från 30 meter, säger Stahre och skrattar.

Parallellt med tränarkarriären har han sedan 1989 drivit sitt skötebarn Stahre Academy. Genom åren har han haft mängder av spelare, kända och okända, i individuell träning på akademin som i dag finns i Stockholm, Helsingfors och Norrtälje. Framtidsplanen är också att öppna en filial i Kalmar län.

Ett stort erkännande kom 2004, när landslagsspelaren Erik Edman fick pris som årets försvarare, gick upp på scenen – och tackade Janne Stahre.

– Det var fantastiskt. Jag jobbade med Erik i tolv år och när han sa de där orden på Fotbollsgalan så var det ett genombrott och erkännande för mig. Jag fick höra att jag bedrev framtidens träning och skaffade mig ett namn som spelarutvecklare.

Det var också via akademin som kontakten med moderklubben återföddes.

– Ja, den första kontakten var när klubben 2008 bestämde sig för att nå division 1 senast 2014. De gjorde som Inter Åbo och skickade spelare upp till akademin. Jag hade spelare som Eric Persson, Emil Dolk och Peiman Eliassi uppe hos mig i individuell träning.

Samarbetet med OAIK fortsatte fram till Ola Peterssons sista tränarår, 2013. Det var aktuellt att Stahre skulle ta över redan när OAIK hackade hösten 2016 och Henrik Larsson sparkades.

Då gick det inte att lösa. Men några månader senare blev återföreningen med moderklubben verklighet.

Janne Stahre tog OAIK till en femteplats i division 1 2017 och laget tippas den här säsongen allmänt som en toppkandidat.

Hur är du som tränare?

– Min familj har alltid tänkt på andra mer än sig själva. Det är det som driver mig mest, att göra andra bättre. Jag använder det individuella tänket i lagträning och skiljer på det man gör och den man är. Nyttja det individuella utan att skapa primadonnor. Jag klär inte in saker, utan kör öppen och rak kommunikation. Och det handlar om namngiven diskussion. Jag ställer enormt höga krav på spelarna, i bland för höga, de har jobb vid sidan av fotbollen, det är jag medveten om.

Du hade en spelare som var inblandad i långt över hälften av era mål i fjol. I premiären gjorde han båda målen. Hur bra är egentligen Peiman Eliassi?

– Så pass bra att han skulle kunna spela i Kalmar FF. Han är absolut en allsvensk spelare. Peiman är lite som jag, aldrig nöjd. Vill alltid vidare, alltid bli bättre. Det triggar honom. Han har så mycket spetsegenskaper. Får vi en frispark nära straffområdet så är det större chans att det blir mål än om vi får en straff. Vi vet att Peiman sätter frisparkarna.

Om han håller allsvensk klass, varför spelar han då i division 1?

 

 

– Om inte den lokala elitklubben, Kalmar FF i det här fallet, i staden där han bor, är intresserad, då undrar de andra allsvenska lagen så klart: ”Varför värvar inte Kalmar honom?”. De tänker att det är något lurt. Men jag är säker på att det blir allsvenskan på ett eller annat sätt för Peiman i framtiden.

Du själv, då. Det här är sista året på OAIK-kontraktet. Du fyller 60 i år. När du själv en dröm om att träna ett allsvenskt lag?

– Jag är öppen för att träna ett allsvenskt lag. Min fru, Pia, har ett SM-guld i volleyboll med Sollentuna, så jag måste hålla på ett tag till. Det har funnits allsvenska anbud, ett par ganska nyligen, som jag tackat nej till. Jag får ofta bud från superettan, Finland och Turkiet, men även från allsvenskan. Vi får se. Jag trivs jättebra i Oskarshamns AIK. Jag tycker att jag utvecklat vinnarkänslan i klubben. För mig spelar inte nivån så stor roll.

Du hade inte bott i Oskarshamn på 33 år – hur var det att återvända till barndomsstaden?

– På det stora hela väldigt bra. Det var lite jobbigt i början. Jag var osäker och kunde inte placera folk. Det hinner hända en del på 33 år. Jag har blivit bra bemött och gillar fortfarande att gå och fika på Nilssons eller Flanaden. På Flanaden är det mest IFK-are, men det funkar. De är trevliga de också, säger Stahre och skrattar.

Han ser dock fortfarande Stockholm som hemma och pendlar mellan städerna.

– Jag gillar att pendla. I bland kan det bli tio pass i veckan. Fem, sex med OAIK och nästan lika många på akademin. Programmet styr mig.

Återkomsten till Oskarshamn har också inneburit en nytändning när det gäller musiken. B. Riff & The Bacchanals släppte sin enda fullängdare 1990. Då gick oskarshamnarna och gnolade på låtar som Don´t spin around here no more och powerpoppärlan Waiting beside.

Nu har Stahre återförenats med gamla bandkompisen Krister Andersson. Tillsammans har de bildat ett nytt band som går under namnet Tramps and poets.

– Eller så blir det på svenska och då ska vi heta Luffare och poeter. Vi har inte bestämt oss än. Vi har inte berättat det någon annanstans. Du blir den förste som får veta. Jag skriver nya låtar och vi har väl ett 20-tal nu. Problemet med mig är att jag har svårt att göra saker på skoj. Jag är lite för seriös. Det är kul att vi kommit i gång, speciellt en låt är jag riktigt nöjd med.

Vad heter den?

– Jag har inte bestämt om den ska vara på svenska eller engelska än, men på svenska heter den Tack för alla år.

Hur låter Janne Stahres musik i dag?

– Lite som en blandning av Oasis, Bruce Springsteen, Southside Johnny och Tom Petty. Rock med soulstänk. Vi får se om vi ger ut något framöver. Antingen det gamla eller det nya eller både och.

Hur poppis var ni när det begav sig för 25-30 år sedan?

– Det kom mycket folk på spelningarna. Vi var populära. Jag minns en spelning på Othello i Oskarshamn. Det var folk precis överallt. Men det var inte alla som gillade oss. Bert Karlsson stod och tittade på oss i badrock och tofflor en gång. När han gick sa han: ”Skit är vad det är”. Vi var inte hans stuk, haha.

Vore det inte häftigt att dra ihop B. Riff & The Bacchanals och göra en återföreningsspelning hemma i Oskarshamn?

– Jo, det vore det. Vi kanske borde göra det. Vi hade faktiskt skivkontrakt med tre olika bolag, det var på riktigt. Det är nog jag som har bromsat eftersom jag haft fotbollen. Visst skulle det vara kul. De flesta i bandet bor ju kvar i stan, säger Janne Stahre och berättar att han som en av fem låtskrivare en gång, genom ett skivbolag, blev utvald att skriva en låt till Carola.

– Men jag tänkte helt fel och trodde hon ville han en helt ny stil och ny riktning på karriären. Så det blev inget. Men det var häftigt att bli utvald och få chansen.

På tal om musik. Jag har hört från en spelare i Oskarshamns AIK att du gjorde något väldigt ovanligt inför hemmamatchen mot Landskrona, där de kunde säkra en superettanplats, i höstas – berätta!

– Haha, ja, just det. I bland måste man göra annorlunda saker för att bryta mönster. Jag satt vi frukostbordet på morgonen och funderade och så kom jag på tanken att göra en egen, engelsk text till Oasis Don´t look back in anger och sjunga den för spelarna. Så det gjorde jag, den handlade om Oskarshamns AIK och att se framåt och att det var Landskrona och inte Real Madrid vi skulle möta. När vi, som alltid, samlades i en ring inne i omklädningsrummet fem minuter före avspark så frågade Mergim Smakolli (lagkaptenen) om jag ville säga något mer. Då började jag sjunga Don´t look back in anger med min nya text. Både verser och refräng. Hellre än bra.

Hur det gick i matchen?

Jodå, ett på förhand formsvagt Oskarshamns AIK vann med 2–1 och seriesuveränen Landskrona Bois, med ett par hundra tillresta fans på plats, fick moloket skjuta upp superettanfirandet.

Kanske på grund av en hemsnickrad Don´t look back in anger.

– Du ser, det gick bra. Jag tror på att ge av sig själv och bjuda på sig själv. Generellt tycker jag om när det blåser lite. Jag bygger hellre väderkvarnar än vindskydd.

 

CHRISTIAN GUSTAFSSON

 
                     EN TEMPOVÄXLING TILL TOPPEN 
 

Jim Stahre:  0767692727

Jan Stahre:  0703223822

Mail: info@spelarutveckling.com

 
© 2019 by STAHRE INTERNATIONAL ACADEMY OF FOOTBALL